Vandring med MacGyver

Förberedelser

Att vandra tillsammans svetsar samman och stärker banden, i alla fall om man överlever. Många tror att kärleksbevis kommer i form av uppskattning och rosor men i själva verket är det att tejpa varandras fötter. Förberedelserna sker i Funäsdalen med en sista handling i form av fler skavsårsplåster och den fortsatta jakten på Blå Bands fruktsoppor som inte stått att finna i hela Västra Götaland. Inte heller i Funäsdalen finns de eftertraktade påsarna och jag misstänker starkt att det ligger en Corona-effekt bakom. I skafferier runt om i Sverige finns nu försummade Äppel-kanel-soppor inklämda mellan Gulaschsoppor och förpackningar med pulvermos utan att alla nya hobby-preppers har en tanke på hur deras hamstrande påverkar stackars vandrare. (Jag är absolut inte sådan, men om någon skulle ligga back på toapapper kan ni ju skicka ett PM.) Kvällen avrundas med hamburgare och fottejpning.

Dag 1

Kläppen (Ljungdalen) till Vålåstugorna, ca 26 km

Bilresa över vackra Flatruet till Kläppens parkering, tacksam utgångspunkt för vandring mot Helags och därmed fullsmockad. Leden till Helags fjällstation är lite som E20 i fjällmiljö men vi avvek snabbt för att gå öster om Kesusjön och var sedan ensamma. Man kan bli lite misstänksam när alla andra väljer en annan väg men vi hade sett ut en rutt där vi skulle stöta på leden mellan Helags och Vålåstugorna uppe vid Ljungan. Dock var våg väg noterad som ”svårmarkerad” vilket innebär en viss utmaning i att se skillnad på djurstigar och den tänkta leden. Ljungan brusade bredvid och bjöd på bad och hopp över forsar.

 
Första fikapausen lossnade sulan på min känga.
Vandring är lite av en materialsport när det kommer till just kängor och hyfsat rutinerade vandrare som vi är har vi koll på att det är bra att ha riktiga grejer på fötterna. Fick faktiskt ett par nya kängor av maken i födelsedagspresent – de låg kvar i bilen. Istället hade jag dammat av ett par gamla tunga trotjänare med sisådär 20 år på nacken och rejäl tyngd för grepp och balans. Här skulle minsann inte gås runt några fåniga pölar och vassa stenar skulle skrattas rakt i ansiktet! I mina noggranna förberedelser hemma hade jag sett över limningen men med lite slitage och väta så kollapsade hela infästningen för sulan. Spännande start. Det är verkligen ingen idé att bryta ihop för att skon tappar sulan första dagen på vandringen, bara att ta fram silvertejpen och surra ihop eländet. Möjligen lite nervöst att hoppa på hala stenar med ett underlag av silvertejp. Vi vandrade vidare, och vidare, och vidare utan att riktigt komma framåt. Fram på eftermiddagen nådde vi Ljungris och såg ljuset i form av vägpilar och ett hopp om tydligare led. Tyvärr visade pilen på Vålådalen 18 km. Ungefär nu började det kännas som ett bra läge att bryta ihop. När man tänker vandring brukar ett mått vara typ 3 km/timmen. De första 7 km av vår första etapp tog 5 timmar och då hade vi inte kommit över trädgränsen.

Vi nådde Ljungan, en liten nödstuga på leden mellan Helags och Vålådalen med härlig utsikt från utedasset. Verkligen mitt på leden, hade det bara varit lite närmare Helags är risken stor att jag deserterat med sikte på bilen medan mannen tejpade om mina kängor (jo, även den andra sulan hade nu börjat lossna). En sak som är trevlig med vandring är de människor man träffar på vägen och fanns nu två vandringssällskap varav det ena paret hade snöre och mer silvertejp. Mycket, mycket trevliga människor. Med snöre, kniv och silvertejp förvandlades maken till en alpin MacGyver. Efter lite lunch, klockan var nu typ 17, började vi ladda för de 12 km vi hade framför oss till stugan. Betydligt bättre led och nyfixade kängor.

 Utöver ryggan bar jag kamerautrustningen i en väska på magen. Tänkte verkligen inte att det skulle vara några problem, jag har burit tre barn med en medelvikt på 4,4 kg och är van att inte se mina fötter. Dock har jag ju inte vandrat höggravid och det visade sig att behovet av bra balans och fotkontroll är något större när man går i fjällen än när man ligger i en soffa och äter glass. Var ärligt talat lite tungt och otympligt. När vi tidigare vandrat med nämnda barn och fått slut på argument kring varför vi går i fjällen i stället för att ligga på en badstrand eller besöker Skara Sommarland och ”titta där är en ren” eller ”lägg en sten på röset” inte längre biter har vi fått motivera semestervalet med att ”du bygger pannben” (vilket ungefär betyder sluta gnäll, ta en gå-karamell, bit ihop och kom ihåg att du klarar mer än du tror). Vid den här tidpunkten började det dock visa sig att mitt eget pannben mest bestod av samma material som de krackelerade innersulorna. Min mentala kapacitet var ungefär lika med noll och jag kände mig helt fysiskt slut. Maken försäkrade mig att det inte alls var värre att gå med mig än det varit med alla tre ungarna i trotsåldern sammantaget men jag är rätt säker på att han ljög.

Med endast några kilometer kvar till målet mötte vi ett annat trevlig par som upplyste oss om att bron över vadet var borta, lite som julafton fast tvärt om. Det positiva var att vi då kunde följa vinterleden och kapa en kilometer. Det negativa var, som sagt, att bron var borta. Innan vadet hittade vi varsitt moget hjortron – guldkant. Det växte också en mängd blommor vid vadet och någon gång ska jag komma tillbaka. Som läget var nu så förstod jag för första gången till fullo barnens ”mamma, det är ingen som bryyyyr sig!!!” när jag pekat ut Klockpyrola och Isranunkel. Tror att jag trampade på en Kung Karls spira. Vålåstugorna ligger på en höjd så efter en avslutande stappling uppför genom skir björkskog (läs mygghelvete) nådde vi fram vid 21.30 och möttes av en moderlig stugvärd som sa alla saker jag behövde höra: ”Har ni gått hela den vägen, då är jag imponerad”, ”Ta lingonsaft” och ”Sätt dig så att du inte svimmar” (det sista brukar inte min mamma säga men det var befogat eftersom jag stod och grät i lättnad över att vara framme).

 
 

Min MacGyver är dessutom en fena på matlagning och fixade köttfärssås (hemtorkad) och spagetti. Lika livräddande som lingonsaft.

Dag 2

Vålådalsstugorna – Gåsen, 15 km

Efter en vandring på 2,6 mil första dagen är det inte fel att pausa någon dag i fjällstugan eller möjligen någon vecka på Maldiverna. Men efter frukost med havregrynsgröt med sylt och pulvermjölk och knäckemackor med västerbottenssmör (vilket sopar banan med all mjukost i hela världen) var vi taggade för nästa etapp.
Vacker utsikt till kängfixningen och sedan var vi på väg mot Gåsen. En 15 km lång vandring i sol och en lätt vind som blåste bort myggen låg framför oss. Efter att dessutom ha kommit på att ryggan skulle hissas upp någon decimeter och kameran på magen justerats kändes läget kanon. Någon kilometer från stugan snubblade jag på mina egna kängor.

Ibland är leden lite urgröpt av vattenflöden och man går i en liten ränna som precis, visade det sig, rymmer två kängor med snören och silvertejp. Det finns dock inte extra utrymme för att lyfta fötterna. Jag var ändå duktig som inte hoppade upp och ropade att ”det var ingen fara” med förhoppning att inte ha sett fumlig ut utan rullade över på sidan och låg kvar på marken. Kan också bero på att jag inte kunde resa mig med ryggsäcken som ett extra ankare. Låg kvar och skannade igenom kroppen och kände en surrealistisk tacksamhet över att jag inte slagit ut tänderna, haft glasögon på mig eller stukat mig medan Dr MacGyver hällde vatten över pannan och faktiskt ganska mycket i mitt öra. Spräckt ögonbryn, lite skrapningar och en smäll på knät men inget att kalla på fjällräddningen för. Tydligen.

Med nytt plåster, lite godis och knäckt värdighet vandrade vi vidare längs en av de vackraste leder jag gått. Vatten, snölegor och renar i vackert väder och vinden i ryggen. Rekommenderas varmt. Vi mötte ett fåtal andra vandrare, bland annat en ensam tjej med en hund. Hundar är fantastiska människokännare och den här hälsade glatt men blev orolig och skällde när den kom fram till mig. Helt uppenbart kände den av att jag var något stukad och nedstämd. Möjligen var det även lukten av färskt blod. Vi gick i kapp ett av paren vi mött vid Ljungan under gårdagens vandring och de lämnade över ett antal remmar som de inte behövde som nödmaterial till mina kängor. Älskar att man hjälps åt på fjället. Vänstra sulan hade nu bestämt sig för att definitivt skiljas från resten av skon vilket medförde vissa problem då den gled runt och tillsammans med ett ömmande knä gjorde det svårt att parera på steniga bergssidor. Smidigheten var ungefär på samma nivå som hos vår 14-åriga labrador då vi bestämde oss för att avliva honom. Man måste beundra MacGyvers tålamod.
 

Gåsens fjällstugor ligger fantastiskt med Sylarna som fond och Helags i fjärran. Vill man kan man vandra upp till toppen på Gåsen och se solnedgången över fjällen. Det ville inte jag. När vi mötte fjällvärdarna var det dags att gråta igen, men den här gången av tacksamhet. För tre år sedan hade de varit stugvärdar på Gåsen och då lämnat ett par kängor som började ge upp vid sulan. När de nu kom tillbaka visade det sig att kängorna stod kvar och var i min storlek. I mina ögon såg de fabriksnya ut och med lite kärlek från MacGyver återvände hoppet om att slippa gå resten av vägen i sandaler. Runt fjällstugan vandrade renarna och det fanns en pinnes täckning på mobilen bakom torrdasset. Tacksamhet. Lövbiff med couscous och rödvin. Har jag nämnt att Dr MacGyver äger? 

 
Dag 3

Gåsen – Helags, 17

Lindat knä, nya kängor och nerförsbacke. Ett stillsamt farväl till kängorna som lämnades kvar med ett tack för lång och trogen tjänst, berövade på sina skosnören för att kunna knyta ihop nästa par trasiga kängor.

 17 km till Helags och ännu en dag med vackert väder. Hela dagen gick vi med Sylarna och Helags i förgrunden över vattendrag och vackra sluttningar med renar och snölegor. En del upp och ner då man rundar ett antal toppar på vägen och tackar Gud för att man inte behöver gå över dem. En liten lustig sak som jag kom på under dagen är dock att avstånden tydligen är fågelvägen.Det kan omöjligt finnas någon annan förklaring eftersom det känns som att distansen dras ut medan man går – lite som ett gummiband som tänjs och blir längre och längre. Vi mötte ett gäng som satt och fikade vid ett vattendrag och jag tyckte ärligt talat att det var lite tidigt för dem att pausa eftersom Helags måste ligga runt nästa krök. Visade sig att vi bara hade gått halvvägs.
 
Efter ett tag slutar man att blicka mot Helags och tittar mer på MacGyvers kängor som tar ett steg i taget framför. Han gick för övrigt med skoskav av samma storlek som Gotland och funderade på amputation som ett alternativ vid varje steg. Själv klurade jag mest kring huruvida elden som brann i ljumskarna kom sig av salt svett i skavsår eller om höftböjarna helt enkelt gått av. För övrigt har jag kommit fram till att inslagna knäskålar är ett fullkomligt rimligt straff för grova brottslingar. När man mår så är det dags för paus.

Luncherna på fjället består av torrkäk som läggs i varmt vatten och får dra i en påse. Påminner starkt om den avlivade hundens kosthållning och smakar fantastiskt. Man kan dock få lite uppstötningar efter när man drar åt midjebältet och tillsammans med en ansenlig del torkad frukt så lämnar man vissa bidrag till metangasproduktionen. Fann en öppning då MacGyver vid ett tillfälle fråga om jag möjligen hade fisit eller om det var lukten av renbajs. Förklarade att det absolut var renbajs och efter det stötte vi på renbajs lite överallt på fjället. Tror inte att han reflekterade över att det måste finnas mer renbajs än renar.

 
 
 Att sitta på en sluttning och titta på en ensamströvande ren med Sylarnas massiv i bakgrunden är svårslaget. Det enda som trumfar är när MacGyver trollar fram två undangömda, medsmugglade påsar av Blå Bands fruktsoppor som han kärleksfullt snokat fram i skafferiet. Med barnens hembakade kolakakor försvinner värk, trötthet och längtan att kalla på fjällräddningen.
 
Vi gick mot civilisationen och mobiltäckning vilket visade sig i att SMS från verkligheten började ramla in (t.ex. om jag möjligen kunde tipsa om någon frisör eftersom den vanliga har semester, om de får ha Star Wars-maraton hemma och andra livsviktiga frågor från ungarna). Med det kunde vi också se väderprognosen och gick i kapp med det kommande regnet. Tricket är att inte tänka 17 km utan att ta sikte på nästa topp, krön och nyfiket fundera på vad som finns där bakom. Fungerar stundtals mycket bra. Andra stunder skiter man fullständigt i vad som gömmer sig bakom krönet. Jag kan verkligen rekommendera att gå åt det håll vi gjorde. Inte bara det att vinden vred sig så att vi hade medvind alla dagar (vilket möjligen kan växla) utan även att man slapp den sega vandringen upp mot Gåsen när man är trött i benen utan istället möts av Helags fjällstation när man kommer runt en höjd och kan ramla upp på altanen för en öl samtidigt som regnet kommer.
 

På Helags finns det el, rinnande vatten och en betydligt större mängd människor än vid de mer ödsliga fjällstugorna. Familjer som beställt helpension och lite förvirrat tittar på påsen med lakan som de tydligen ska bädda med själva innan rävsafarin varvat med cyklister som just trampat in från Norge. Erfarenheter delas och byts på verandan och man sållar mellan värdefulla tips från garvade fjällrävar och killgissningar från corona-rookies som tror sig vara experter efter att ha läst en artikel i Filter. Det ena skosnöret fick vandra vidare till en medsyster med en känga där sulan ramlat av. Kul att kunna bidra med erfarenhet och tips. Nästa år ska ståltråd, mer silvertejp och stavarna komma med på turen. Att få serverad middag efter en dusch är nästan lika lyxigt som Blå Bands otippade blåbärs och hallon-soppa men bara nästan.

Dag 3

Helags – Kläppen

 Dimma över Helags. Håller tummarna för folket som ska göra en toppbestigning att det lättar lagom tills de når toppen. Frukost med Helags hemgjorda nutella – bara deras hasselnötscreme är värd vart enda steg till fjällstationen. Vinden var återigen i ryggen, men lite tuffare och då och då tog den tag i ryggorna på ett spännande och lite oförutsägbart sätt. MacGyver i lätta skor efter att ha lämnat sina kängor på Helags, förhoppningsvis till glädje för någon annan vandrare med skohaveri.  Lätt nerför i princip hela vägen och gott om tid att försöka komma på hur andra versen i Tusen och en natt börjar, men jag fick även tid att fundera kring varför man utsätter sig för skavsår, blod, svett och tårar.

Det blir lite som en omstart av hjärnan att vandra, det kan speglas i de olika saker man oroar sig för under en fjällvandring. Axplock i kronologisk ordning av saker man tänker på: Jag ser nog tjock ut i keps! Kommer jag klara mig utan för tuffa skav? Kan jag rymma till Vålådalen och lifta tillbaka till Kläppen? (gick inte, var längre till Vålådalen än till Gåsen) Har de hjärtlungräddare i fjällstugan? Kommer silvertejpen att räcka? (behöver jag inte oroa mig för enligt MacGyver för det gör den inte det) Vad händer om jag inte orkar…

När man sitter och tejpar varandras tår i skenet av ett stearinljus på golvet i fjällstugan eller delar på den sista hydrokortisonen för myggbetten kommer man bort från vardagsfrågorna. Det blir lite som ett stålbad med guldkant, man vandrar i det vackraste som finns samtidigt som man har ont på ställen man inte visste fanns. Tillbaka i bilen kommer jag kanske börja fundera på om det verkligen är estetiskt tilltalande med keps eller inte, men en del andra frågor kanske känns oviktiga eller har fått nya perspektiv. En del problem löses inte av några dagars vandring och även om datorn startar om kan en del felkoder komma upp igen. Men då har jag laddat batterierna med vyer, renar, fjällforsar och är redo att ta tag i dem och resten av livet igen. 

 

 

Kommentarer:

1 Anonym:

Härlig, inspirerande och realistisk berättelse om er vandring. Vi ses på fjället, Birgit och Pär

2 Miu:

Så roligt beskrivet! Otur med kängorna, men skönt att det löste sig. Hade mycket nöje av läsningen. Funderar på delvis samma tur i augusti men med tält.

Kommentera här: