Karins spridda tankar

Perspektiv

Göteborg, Sverige

Det är något fel på perspektivet. Det är inte tänkt att vara på det här sättet, underifrån. Jag är van att se ner på folk, inte bildligt utan bokstavligt, när jag klättrade på byggnadsställningarna. Jag klättrar inte nu, jag sitter. Min blick vilar inte längre på människors ansikten, blickarna möts inte på samma höjd, utifrån samma villkor. Jag ser andra saker nu.

Jag ser upp på människorna. Det fyller dem med obehag. De är inte vana vid att blickarna kommer underifrån och det gör dem osäkra. Jag ser rynkorna under deras hakor. Jag ser hur håret på benen sticker ut genom nylonstrumporna eftersom kvinnorna inte rakar benen under vintern. Vem tittar så långt ner - så nära? Jag ser valkarna under jackorna där magen hänger över jeansen, lite som vandrande muffins. De ser bra ut framifrån men de har inte tänkt på mitt perspektiv. Fel perspektiv. När jag tittar uppåt så kan fortfarande blickarna mötas, men inte längre jämbördigt, utan fel. När de möter min blick så ler de – ofta urskuldande. De tycker också det är fel perspektiv, men de är artiga. De ler. Men de känner sig obekväma. De går med kassar i varma kläder och bra skor. De ler med vita tänder. De kommer körande i fina bilar.

 Det är inte alla som ler.

 Jag har suttit länge på samma plats. Min plats. Jag kan deras rutiner. Den stressade mamman som handlar med barnen i släptåg. Här finns ingen mormor som passar barnen. Jag vet vilka som stannar till. Kvinnan som lämnar över banan och risifrutti. Det är svårt att skicka hem risifrutti. Men jag tackar, för mina händer över bröstet. En välsignelse på ett för henne okänt språk. Jag vet vilka bilar som hör ihop med vilka blickar och att den äldre kvinnan är mor till den stressade, unge mannen som bara kommer ut med lite i taget, helst i de små fryspåsarna som är gratis vid änden av rullbandet. Det håller på att bli kallare. Det är inte bara vintern, även klimatet i landet håller på att bli kallare. Man ser det i deras blickar. Jag varvar kartong och filt. Sitter på lager på lager.

 Balomir, Rumänien

Lager på lager tar kakorna form. Sockerkaksbotten, jordgubbsfyllning, sockerkaksbotten, chokladfyllning och så håller jag på. Tunna lager, många lager. Kakorna skärs i bitar, lika långa som höga men bara någon centimeter breda. Olika fyllning, olika smaker, olika glasyr på toppen. Det kommer att finnas en tårta också, men det är mina kakor som gästerna får ta med sig hem efteråt. Som en present så att de kan minnas dagen och alla smaker. Jag har sytt påsar. Små, vita i satin som passar till tyget vi draperat stolarna med. I påsarna finns små chokladkulor och de ska ligga vid tallrikarna.

 På mittgångens röda matta ligger rosenblad och längst fram en båge draperad med sidenband. På bågens ena sida hänger ett hjärta gjort av vita fjädrar, som en boa från ett disco som fått ett nytt, kyskare liv längst fram i kyrkan. Det står stolar på estraden. Två för brudparet, tre för prästerna och byns främste och fyra stolar för gästerna från norr. Strax innan ceremonin ska börja hör jag att de kommer. De försöker smälta in i bakgrunden, ställer sig vid kanten bland de människor som inte fått plats i bänkarna, men de visas framåt.

”Här, här ska ni sitta! Det är en stor ära!”

 Tolken visar och gestikulerar, det går inte att neka. Jag ser att de tvekar, att de helst vill gömma sig i mängden. Det kommer inte att gå, inte minst för att deras kläder sticker ut bland oss övriga gäster som enligt traditionen klätt oss i sobra toner av mörkt violett, grått och svart. Gästernas festkläder är kornblå, blommiga och en av kvinnorna ser ut som en guldlaminerad kyckling när hon går upp på estraden och sätter sig på en av stolarna. Vid kanten står brudens syster. Hon filmar med sin iPad, dokumenterar dagen. Snäv kjol och höga klackar. Hon sticker också ut men jag tänker att hon fortfarande är en del av byn, trots att hon bara är här på besök. När vigseln är över kör hennes man sin stora, blanka bil med brudparet i. Hönorna flyger förskräckt åt sidan när han tutar, gasar och samtidigt försöker undvika hålen i vägen. Regnet har farit hårt fram. 

Horezu, Rumänien

 Vintern vill inte släppa greppet, den envisas med att komma tillbaka med sin förlamande kyla. Det har kommit en extra transport, jag väntar på min tur att få olivolja och mjöl. Kanske varma kläder? I barnens skor har jag lagt bindor som kom med förra lastbilen, de hjälper till att hålla värmen. Min dotter sticker sin hand i min, den kalla huden har blivit fnasig. Hon tittar bort mot männen som lastar av kartonger och påsar. Hennes röst är försiktig, känner sig trevande fram som stänglarna på de frusna vårlökarna under snön. Vågar inte riktigt komma fram.               

”Kommer de från stället där pappa är?”