Bakom linsen på handbollsplan
De är involverade i handboll. Alla tre ungarna, fast på olika positioner på plan. 17-åringen i rollen som tränare där han coachar sin lillasysters lag och förväntas hantera allt från förpubertala 12-åringar som fått stryk med 23-2 till att registrera spelare inför cuper och läsa godnattsagor. 15-åringen spelar kant vilket innebär att han springer upp och ner längs planen och går ner 5 kg varje match. 12-åringen placerar sig i mål, en position som jag har vissa problem med att förstå att man väljer frivilligt. Andra spelare kastar bollar på den som står där – jättehårt! Och ju äldre de blir desto hårdare kastar de. Vid den senaste turneringen, Lundaspelen, väcktes ett hopp när jag såg en av de tyska målvakterna som hade på sig en hjälm. Mycket smart tänkt. Tyckte dock inte dottern som med förakt konstaterade ”aldrig i livet”. Inte ens bildbevisen på att hon glatt accepterade hjälm när hon var liten och lärde sig gå alldeles för tidigt och mitt erbjudande om att sy en ny hjälpte.
Min position är vid sidan av plan med en kamera i hand vilket är spännande på olika sätt. När yngre ungdomar spelar kan bollen komma lite var som helst på kortsidan vilket medför en större risk för direktträff men oftast inte så hårda skott. Ju äldre de blir desto mer kraft men också en större benägenhet att pricka målet. Man är då något säkrare på kortsidan, men om man å andra sidan får en direktträff i huvudet så blir det inga fler bilder den matchen. Som tur är brukar de bollar man får på sig då oftast ha passerat målvakten vilket i bästa fall reducerat farten och kraften avsevärt. Det enda jobbiga med det är om målvakten på vägen fått bollen i huvudet och dessutom är ens dotter. Många tror att det man är mest rädd för som dödsföraktande handbollsfotograf är att få en boll på sig men det är helt fel. Det värsta som kan hända är att det kommer en långsam, lätt studsande boll som man förväntas passa tillbaka. Och då kommer man, med hela läktarens blickar på sig, se fumlig ut. Särskilt när de börjat med klister och man inte kommer loss från bollen. Och gör man det blir det bara seriebildstagning resten av matchen eftersom man inte får loss fingret från avtryckaren.
Det egna lagets bänk är inte att rekommendera. De kan vara mer förlåtande eftersom de vet att min närvaro i bästa fall kan erbjuda ny profilbild, men några års kamerabevakande har lärt mig att barnen inte vill ha mamma i närheten under match. Överhörde en av tränarna som inför cupens första match peppade de unga spelarna med att: ”Kom nu ihåg att vi är ett lag och att vi kämpar tillsammans. Det viktigaste är att vi har kul! Och nu går vi ut och kör över de där *** danskarna!” Till saken hör att de mötte ett skånskt lag och jag är övertygad om att tränarens mamma inte lärt honom att säga ***. Om det egna laget ligger under rekommenderas inte heller hemmabänken. Alls.
En ny favoritplats är långsidorna, ganska nära motståndarens mål. Varning för felpass från mittnian och fumliga vänsternior, då är man körd. Under Sverigecupen i höstas uppenbarade sig för en gångs skull ett fotoläge i hallen. I nio fall av tio är handbollshallarna inredda i mörka, mysiga färger, gärna med träpanel och orangefärgat golv (återigen tänk tillbaka på din mellanstadieskola, det är samma hall). Som pricken över i:t hänger några flämtande lysrör i taket och bäddar in hallen i ett varmt, gulaktigt sken som gör att alla spelare borde ha reflexväst för att synas på bilderna. Som hobbyfotograf med högre nivå på ambitionen än kamerautrustning är man nära att börja gråta redan innan matchen startat. Men, ibland händer det. I den här hallen var det ljust, högt i tak och dessutom hade de hängt upp ett gigantiskt, svart draperi för att skilja planerna åt. Det blev med andra ord en perfekt fond för bilder på fokuserade kantspelare i ett läckert ljus. De stabila bänkarna lyste dock med sin frånvaro i den moderna hallen som istället erbjöd ett antal klappstolar av den mindre stabila sorten. Men man tager vad man haver och följden blev ett antal bilder balanserandes på klappstolen samtidigt som jag med min minimala kroppskontroll försökte vrida mig i takt med bollens färd över planen och med 90 kg kolosser till spelare dundrandes förbi obehagligt nära. Nackdelen var dock att maken, som satt på läktaren mittemot, också missade själva matchen eftersom han satt beredd att filma det ögonblick hans hustru skulle få en boll i huvudet, ramla ner från klappstolen och ta med sig hela draperiet i en enda sekvens som skulle säkra familjens ekonomi när videon skickats in till svenska versionen av Americas funniest homevideos. Det blev inte så, men efter att en boll dragit förbi så nära att vinddraget kändes i håret bestämde jag mig för att det var dags att återvända till den trygga platsen bredvid målet.
Vid kortsidan har man också sällskap av sina bästa kompisar - domarna. Här är det smidighet som gäller, att växla sida i samma takt som domaren och därmed undvika att bilden på Det Perfekta Hoppskottet skyms av ett par håriga ben från Polen. Det finns, hävdar jag, två positioner på plan som bör gå skyddade från kritik: målvakter och domare. Målvakterna är utsatta som det är, och då menare jag inte främst risken att få en projektil i skallen och domarna gör oftast så gott de kan. En ung kille dömde en seriespelsmatch för 15-åringar och fattade ett tufft (och måhända inte helt korrekt) domslut som drabbade det andra laget. Publiken upprörd. När han kom till kortsidan där jag satt hopkrupen vände han sig till mig och frågade vilket lag jag hejade på. Jag svarade att det var de gul-svarta och hans reaktion blev då: ”Då är i alla fall inte du arg på mig...”
När jag fotar en match har jag ofta inte hängt med i helheten. Jag är därför ofta helt borta i de efterföljande diskussionerna kring hur spelarna skött sig, om de sprang hem tillräckligt, satte lägena eller var för mesiga i försvaret. Men jag har ofta sett spelarna på ganska nära håll, hur de kämpar för att komma fram, frustrationen i ögonen, oron och stressen men också glädjen när en passning leder till mål eller de lyckats stoppa någon i försvaret. Det gör att jag ibland inte riktigt hänger med när någon förälder inte tycker att de kämpat tillräckligt.
Nu är det past-cup-läge. Några tusen bilder har raderats, redigerats och förhoppningsvis gjort att några ungdomar får med sig minnen i bilder från Lund. Jag är tacksam för varje match jag får fota och för varje boll jag inte får i huvudet. När det blir för nervöst vid sidan av plan påminner jag mig om vad en av de mer rutinerade tränarna sa inför en match när jag var så spänd att jag knappt fick igång kameran: ”Slappna av – det är ju bara handboll!”