Saker som det hade varit bra om man visste om innan.
Om mödrar och döttrar, fäder och söner
Det här blogginlägget kommer att innehålla vissa generaliserande parametrar, som att tex döttrar har ett annorlunda beteende än söner. Ber om ursäkt om någon därmed känner sig kränkt, men efter att ha varit någorlunda uppmärksam under gymnasiekurserna i biologi och utifrån viss erfarenhet har jag dock belägg för att det faktiskt finns vissa skillnader mellan könen. Om detta påverkar beteendet i den grad som jag gör gällande i detta inlägg låter jag vara osagt, det kan hända att det är något tillspetsat. För övrigt är alla beskrivningar påhittade och likheter med nu levande personer är en ren slump. Särskilt om det personerna liknar mina barn. Med detta sagt kan jag ändå slå fast följande likhet mellan döttrar och söner: De stjäl som korpar. Inte nog med det, de har också en förmåga att anlägga ett lätt stött, sorgset anletsuttryck som antyder ”Skulle jag! Vad är det du beskyller mig för?” Inte helt olikt Bagger när man hittar honom i centrum av flock fikande dagisbarn som gråtande försöker skydda sina varma korvar och medhavda smörgåsar under skogsutflykten.
Det är inte det att de inte FÅR ta saker som finns i huset. Jag önskar bara att de då och då skulle kunna tänka sig att ge en liten hint, en liten förvarning om att så är fallet. Jag tänker inte ens ta upp petitesser som ”jo, just det – jag drack upp 1,5 liter mjölk och råkade kanske ställa in det tomma paketet i kylen så att du trodde att det fanns kvar”. Vardagsmat. Eller att busskorten töms och att chips, choklad och kakor omedelbart vid införandet i huset hamnar i någon form av den kaloririka matens version av Bermudatriangeln. Jag menar saker som man verkligen kan bli lite irriterad över. Som man givetvis unnar barnen, men som möjligen kunnat vara just bra att veta. Det är här som det finns, vågar jag påstå, vissa skillnader i vad som får pappan att explodera över söner medans mödrar får apokalyptiska anfall på sina döttrar.
Det grundar sig givetvis i fysionomin. Med tre individer av hankön som alla mäter 188±2 cm i strumplästen så är det ju inte direkt kärnfysik att förstå att vissa persedlar i faderns garderob lätt vandrar vilse till sönernas gömmor (skulle gärna skriva garderober, men de verkar inte ha något som helst med klädförvaring att göra i deras fall). Så vrålet från mannen när han återigen står utan kalsonger och strumpor har man vants sig vid i samma takt som man lärt sig känna igen de små tassande stegen från pubertetsyngel på rövarstråt tidigt på morgonen. Detta spetsades dock till en kväll när sonen (alltså inte min utan bara en son i generella ordalag) skulle sova över hos en kompis och ”spela TV-spel”. Visade sig att detta var omöjligt utan en skjorta. Och praktiskt nog hängde det ett nystruket exemplar framme, som säkert ingen skulle sakna. I alla fall inte fadern när han skulle plocka ihop sina kläder som var framlagda för USA-resan 04.00 samma natt. (Både skjortan och sonen återbördades dock senare på natten sedan ”TV-spelandet” spårat ur.)
Värre är det dock när de tar det sista av hårvaxet. Kan verka som en bagatell och för de flesta är det säkert så. Det är bara det att min make har begåvats med ett hårsvall som om det inte tämjs för tankarna till ett uppretat mufflonfår. Ibland, när han i panik besökt någon annan frisör än den vanliga, kan han komma hem både fönad och borstad. Då samlas vi allihop och skrattar, högt - men med inslag av kärlek. Så vaxet är liksom nödvändigt för att han ska släppas igenom jobbgrindarna med någon som helst likhet med bilden på passerkortet. Att behöva gå till jobbet med en frisyr a´la pilskt marsvin är alltså inte att föredra. Jag kan däremot inte komma på något som dottern stjäl av honom. Än.
Hon spetsar istället in sig på moderns ägodelar. Beträffande kläder är det lite svårt att klämma åt henne för när hon ”tar mammas tröja” så är det ganska ofta egentligen ”mormors tröja som mamma bara lånat lite” (vilket är en helt annan sak!). Strumpor är värre, under senaste springturen så stannade vi tre gånger och bytte strumpor med varandra. Först den ena, sedan båda och sist tillbaka igen. Misstänker fortfarande att detta inte berodde på begynnande skoskav utan var någon form av maskningsaktion. Kan meddela att bytena blev äckligare och äckligare i takt med produktionen av fotsvett. En annan sak som dottern gärna tar det sista av är aceton. Vi delar gärna nagellack, hon har mycket roligare färger. Detta medför att när man ska möta en ny klass för upprop, tittar ner och ser att det illrosa lacket endast är flagor av sitt forna jag och omedelbart måste avlägsnas står man där med en tom acetonflaska. Prydligt inställd i badrumsskåpet. Mamman måste då ta emot klassen med fingrarna klolikt invikta för att inte se ut som en österländsk glädjeflicka.
Denna benägenhet att undvika att informera om saker som skulle behöva åtgärdas är givetvis inte alltid könsberoende. Cyklar går till exempel utmärkt att sno utan att göra åtskillnad på om det är mammans eller pappans. Låt mig återigen poängtera att de gärna får låna cyklarna. Så länge de inte pantsätter dem för att köpa knark är det helt ok. Det är bara en stilla önskan om att sedan förmedla viss information om det lånade föremålets status som skulle göra livet lättare.
I förra veckan skulle jag just cykla till jobbet. Detta är utmanande nog och då menar jag inte konditionsmässigt eller backarna i Delsjöterrängen utan att komma i de nyinköpta cykelbyxorna. Hade just försökt förklara för sonen att den korrekta frasen löd: ”Men mamma, vad du ser sportig och ärtig ut!” och inte ”Men mamma, varför har du en blöja insydd i byxorna?” när det slog mig att dottern var den som senast använde min cykel. Helt ok. Till och med bra, motion är bra. Men jag säger bara att det hade underlättat en smula i min tidsplanering om hon hade sagt att ”Du kanske ska lägga på en kvart för att hitta cykelpumpen, pumpa de paffa däcken samtidigt som du ber en stilla bön att det inte är punktering, lägga på kedjan som hoppat av och rätta till stänkskydden. Och cykelhjälmen är typ borta.” Inget krav, jag säger bara att det hade underlättat. Och möjligen även lagt till att cykelnyckeln försvunnit.
Å andra sidan, som jag sa till min man när vi gifte oss:
Allt ditt är mitt och allt mitt är också mitt!
Det gäller att vara generös i livet.