Karins spridda tankar

Gästkröninka av kaninen AC

Ur Genève-konventionen den 12 augusti 1949 angående fångars behandling, Artikel 3: 1c

” I detta syfte äro och förbliva i vad avser ovannämnda personer följande handlingar städse och varhelst det vara må förbjudna kränkning av den personliga värdigheten, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling.”

Jag är kanin, född ofri i fångenskap. Tills nyligen tycker jag att mina rättigheter har tillgodosetts mer än väl, men sedan tre veckor vill jag, med hänvisning till ovanstående paragraf, uttrycka mitt missnöje och härigenom påtala att det helt strider mot konventionell praxis att utestänga någon från sin toalett.Allt beror på syrran, DC. Lite lustigt skulle man kunna säga att DC har snott min WC. Men läget är lika olustigt som ordvitsen. Jag är numera förvisad till den Svarta Buren och Det lilla hägnet innan för Muren. Min toalett är på andra sidan, med DC och hårbollen. Men min proklamation och rop på hjälp kanske kräver en bakgrundskontext.Syrran lider, som många andra honor, av massa drill med hormonerna. Bygger tunnlar, samlar gräs, plockar av sig pälsen – ni vet, tjejgrejer. Hur som helst bestämde sig Matarna förra våren för att det skulle vara kul för henne med en liten avkomma och vips bjöd de hem vänner som skulle ha med sig kaninen Turbo. Alltså namnet, Turbo, fattar ingenting! Hur kan man döpa en kanin till Turbo? Jag antog att killen hoppade sjukt snabbt. Å andra sidan har våra Matare döpt oss till AC/DC efter killar som moonar på scen – sånt tycker de är kul (och då menar jag de Stora Matarna). Hur som helst. Turbo var verkligen inte speciellt snabb, i alla fall inte på att hoppa. Däremot fick namnet sin förklaring när Turbo och DC hälsade på varandra. De fyra Stora Matarna betedde sig verkligen inte vuxet, det var rent upprörande att se. Det verkade dock som att Turbo, hur uttryckte Matarna det, ”glömt att ladda pistolen” eller ”sköt med lösa skott”, för det blev inga större förändringar efter mötet. Istället fick DC träffa en kompis till vår mamma och pappa och en månad senare börjades det byggas bo. Det, vill jag bara få fört till protokollet, var första gången jag förvisades helt till den Svarta Buren. Syrrans modersinstinkter hade dock inte fallit helt på plats och den efterlängtade kullen klarade sig inte. Gråt inifrån Matarnas bostad men jag fick i alla fall flytta hem igen. En av kaninungarna var tingad av Matarnas kusiner som nu istället fick kaninhonan Muffins. Kul tjej, sågs vid midsommar.

Året gick, löven föll och snön föll och till våren föll det sig så att det började rycka i hormonerna igen. Den här gången bestämde sig syrran för att köra via kontaktannons.

Svar erhölls och hon for iväg med reseburen för ett spännande möte. Det blev dock lite väl spännande en månad senare. Efter att ha boat och bäddat och förvisat mig till Svarta Buren var det dags för beräknad nedkomst. Det gick alldeles galet och de Stora Matarna fick rycka in och hjälpa syrran. Kullen gick dock inte att rädda. Mer gråt. Nu bestämde sig Matarna för att det fick vara nog med förökningsförsök och jag fick flytta hem. En stund. För till Midsommar var det dags för att hälsa på i sommarboendet där vi bor fint och tryggt i skogen mitt bland räv och mård. Jättemysigt. Brukar tappa halva pälsen och vikten i rena skräcken. Kusinkaninhonan Muffins var också där, kul tjej, lite hoppig.Bilderna ovan - några av syrrans älskare. Turbor längst upp till höger och kusinkaninen Muffins nedanför

Alltså, tjejer är ju lite som de är. Efter ett tag började DC boa igen. Man fick inte ens ha maten ifred eftersom hon tryckte ner den i ett hörn. Var hon ute samlade hon mossa och var hon inne slet hon av sig pälsen. Hörde Matarna säga saker som ”lilla gumman, du får inga mer bäbisar” och ”stackars DC, nu är hon skendräktig”. De blev därför lika förvånade som jag när de öppnade locket till buren och hittade en kaninunge. Med lite snabb matematik (typ räkna 31 dagar bakåt i tiden) insåg Matarna att den söta kusinkaninhonan Muffins vid närmare eftertanke nog var mer av kusinkaninhanne. Och där förvisades jag från mitt hem för tredje gången till den Svarta Buren.Jag vill med denna bakgrund tydliggöra att jag, utan någon som helst inblandning eller förskyllan, blivit förvisad. Inte bara från min favoritmatskål, mitt umgänge utan även från min toalett. Den har förvandlats till barnkammare utan att någon inhämtat eller ens brytt sig om att höra efter mitt godkännande. Det är upprörande. Denna gång har vistelsen dessutom förlängts då den lille hårbollen ToTo lagt beslag på både syrrans uppmärksamhet och buren.

Med denna skrivelse som ett rop på hjälp ber jag om ert stöd i min svåra stund. Ordna en stödgala eller nåt, men undvik helst rubriker i stil med ”En WC till AC”. Det är inte roligt. Tack för ordet.

PS – ur ett morbroderligt perspektiv är ToTo givetvis världens finaste hårboll.