Sparvugglan
Det är inte storleken som räknas. Jag är till exempel liten men naggande god, som en liten sparv. Jag har just varit på människospaning. De är spännande, riktiga flockdjur. Visar man sig för en så svärmar det efter en stund av mängder med tvåbeningar med sina svarta tuber för ansiktet. Tystnaden bryts av svaga *klick* *klick* och rasslet från stativben som halkar runt i skogen. Larmet har gått. Det är en spännande art, ruskigt välorganiserade. Det går som en kedja med signaler och så fort man skådats av en rasslar det till och så kommer de farandes. Jag testar dem lite, sitter först lugnt och ointresserad på min gren, låtsas sova. Efter ett tag, när jag märker att intresset börjar avta hos några av de kortare, hoppar jag ut på en gren och visar upp mig lite. *Klick*-ljudet når nya höjder. Tycker det får räcka, lite får man ju hålla på integriteten och för att utmana dem flyger jag upp till en av grenarna i toppen. Det skruvas och vrids och pekas nerifrån. De är för roliga de där människorna.
