Sommaren och kroppens förfall
Dottern, som under en vecka befriats från familjens sällskap, tittade skeptiskt på vitkålssalladen och de kokta rödbetorna. Hon hade nog närt en stilla förhoppning om att moderns nyttiga nyck skulle lagt sig under veckan. ”Varför gör du så här, varje sommar? YOLO mamma – ta en glass!” Jag lämnar till dig, kära läsare, att googla YOLO. Eller fråga någon som är född på den här sidan av millennieskiftet.
Sommaruppstartens trend med nyttig mat, joggning och förhoppningen om att återkomma efter semestern med frisk och rosig hy, ett antal kilon som omfördelats till smidiga muskler och ett sinne i harmonisk balans sprack ovanligt tidigt i år. Det startade med fötterna.
Det finns inget härligare än att känna solvarm Bohusgranit under de bara fötterna och sedan följa den tallbarrstäckta stigen upp mot det svalkande gräset. Eller, jo, om man frågar de bara fötterna. Det gjorde inte jag och efter ett antal klippdagar märkte jag att jag inte kunde belasta fötterna och att huden förvandlats till något som mest påminde om elefantskinn. Helt oemottagligt för krämer och kärlek. I ett missriktat försök att överbevisa mig själv om att kroppen trots stapplandet inte var de 180 år det kändes som beslutade jag mig för att ”det här är sommaren då det ska badas varje morgon om tillfälle ges och här ska dykas i!” Trots magplask och familjens förtjusning, vad skulle kunna hända? YOLO morsan, nu kör vi. Det som kunde hända visade sig vara att hörseln försvann samtidigt som halva havet trycktes in i örat och bikinitrosorna avvek från sin förutbestämda plats. Det sistnämnda gick att åtgärda, något värre med hörseln.
Efter tre veckors fotmisshandel insåg jag att starkare insatser krävdes, romantisk resa med mannen väntade och min tanke var att han skulle få mer attraktivt sällskap än två elefanter. Ett par påsar med mystiskt innehåll införskaffades och tejpades fast på fötterna under 60-90 minuter. Körde på lite extra tid för säkerhets skull. Ingenting hände.
Förrän under den romantiska, barnfria roadtrippen till Europa. Vi sitter där i bilen, lyssnandes på ljudbok (med ganska hög volym eftersom min hörsel inte kommit tillbaka) när jag med en blick neråt någonstans i Tyskland inser att mina fötter ramlat av. Alltså inte helt, men hela underredet lossnade. I beskrivningen hade det visserligen stått att de kunde börja ”flagna” men ingen hade förberett mig på den totala ömsning som ägde rum. Jag ska inte gå in på detta i detalj, men tänk dig att en hel förskoleklass ätit wienerbröd i bilens passagerarsäte. Med hyvlad parmesan till. Lite desperat insåg jag att Dr Scholl borde kommit från Tyskland och att någon bot borde gå att hitta.
Första kvällen nådde vi den romantiska staden Brugge i Belgien. För er som inte varit där beskrivs det bäst som Disney möter Liseberg på en gondol i Venedig. (Fast det var inga gondoler, mer paddan-båtar.) Magisk stad – åk dit. Man går mycket. Till exempel 366 trappsteg upp i klocktornet. Det hör egentligen inte till saken, men jag vill gärna få in att jag gick 366 trappsteg. Högst upp kunde man se ut över Brugge medan tornets 46 klockor spelade. Alla turister stod och höll för öronen utom jag eftersom min hörsel fortfarande inte kommit tillbaka. Vi bodde i ett romantiskt gammalt hus med 4,5m i takhöjd och höga fönster ut mot kanalen, mellan de två äldsta broarna. Romantiken toppades av att min man betraktade sin hustru som inför kvällen var iförd bomull i öronen och strumpor för att begränsa spåren av ömsningen och konstaterade att ”du har en stor röd ring på ena bröstet”. Ingen fara, säkert bara sviter av solen. Absolut.
Efter att ha ätit oss igenom Brugge styrde vi vidare mot Moseldalen. En kul grej med Moseldalen är att man kan bo i en by, vandra en halvmil över berget och liksom gena till nästa by medan tillbakafärden görs med båt på floden som slingrar sig fram mellan bergen. Lite oro inför fötterna men klart vi kör på! Det visade sig dock att det inte var plattfötterna som blev problem utan trycket bak på hälen som efter en tids vandring började signalera SKAVSÅR PÅ GÅNG – VIDTAG ÅTGÄRD! Längs vandringsstigen var apotek en bristvara och Dr Scholl lyste med sin frånvaro. Det fanns med andra ord bara vi, vinrankor och en ganska lång väg att gå. Men den här tjejen är inte dum! Scout och alltid redo så letade jag upp två trosskydd i kameraväskan (alltid bra att ha om spänningen blir för stor i handbollsmatcherna) som nu fick utgöra stötdämpare och vi nådde nästa by utan att blodvite uppstod. Där fanns det gott om skoaffärer och sommaren hade visat att jag var i skriande behov av ett par mjuka, fotriktiga skor. Problemet var bara hur jag skulle lyckas smussla ner fötterna i ett par provstrumpor utan att lämna ett ödlelikt spår av skinnflagor efter mig. Eller förklara för expediten hur det kommer sig att svenskar ofta har trosskydd i skorna. Blev inga skor. Men en fin dag i Bernkastel – Kues med apfelstrudel och vinprovning. Tills vi skulle ta båten hem. Den observante mannen insåg att båten höll på att lämna kaj och gastar (i sammanhanget något humoristiskt) ”Nu springer vi!” Jajamen! Jag och elefanterna satte fart, mot båten. Till absolut ingen nytta. Vi missade båten som dessutom visade sig vara sista båten för dagen och ”Nej, bussarna har slutat gå – klockan är ju fem!”. Kvar stod vi och blickade upp mot berget som vi redan besegrat en gång den dagen. Vi tog taxi hem.
Stop i Danmark på hemvägen, mannen köpte Wienerbröd (hur någon som färdats 300 mil med mina fötter nu kunde vara sugen på det) och sedan kom vi lyckligt hem. Var hos läkaren idag som konstaterat cementerade vaxproppar som behöver åtgärdas av expert samt Borrelia. Jag kan inte ha några skor för baksidan av mina fötter har inget skinn. I övrigt är jag sjukt tacksam över en fin-fin sommar och så snart penicillinkuren är klar ska jag fira med ett glas vitt vin från Moseldalen. Den belgiska chokladen och wienerbröden har jag redan ätit upp. YOLO.