Karins spridda tankar

Ciao amici

Låt mig använda en stund av er tid och för er berätta min historia.Jag kommer från det soliga Massarosa som ligger i det varma vänliga Toscana, Italien, där små citroner gula var mina vänner och jag var omgiven av de justa meloner. Mina minnen är vaga och suddiga från min första tid, men jag minns min boplats på hylla B4 i Massarosa Supermarcato. Ah, denna plats av frid och ro med utsikt över de färska brioch och de aromatiska ostarna!

Sent en dag, när frid rådde bland grönsakerna och bistecche hade tagits in för kvällen, slogs dörrarna upp och stillheten bröts. Personalen som gick och städade och packade ihop – det var ju endast 20 minuter kvar till att stängning – försökte avvisa personerna som kom inspringandes men dessa insisterade på att få förse sig med pomodori, vatten och diverse andra av livets nödvändigheter. Förskräckelse! Innan jag hann anta min mest slokande uppsyn fann jag mig nedstoppad i en korg och efter en kort tur på det horisontella rullband som alla vet leder till bedömning av ens värde, stoppades jag ned i en neslig påse av plast och därifrån fördes jag bort från tryggheten tillsammans med en olio d'oliva och en solkräm med faktor 25.

Denna första del av min berättelse, caro lettore, kan jag förstå fyller er med fasa. Dock blev min första vistelse inte så illa som befarat. Jag placerades på en hedersplats på ett vackert bord i en trädgård där små citroner gula, de växa upp på strand. (I ärlighetens namn är jag något osäker på innebörden kring detta ”strand” men strofen etsades in då den i sjungande ordalag framfördes av en femminile stämma upprepade gånger. Svarsstrofen ”håll käften” som framropades i kör av yngre röster är jag ännu mer osäker på i betydelsen.) Min oro ökade dock något när mina nya bekantskaper, limoni, återvände i grillat skick efter att ha avvikit från bordet under några minuter. Denna behandling undslapp jag till min lättnad men med små ryck nyptes några blad från min grönskande krona.Jag trodde min vistelseplats skulle vara permanent och såg trädgården med lavendel och granatäppelträd som en fullt godtagbar ersättning för hylla B4. Men ack den lycka som varar för evigt! Redan nästa dag packades de delar av bohaget som bestod av uppblåsbara badsaker, sandaler och väskor ihop och jag förpassades åter ner i en påse, denna gång i sällskap av en fotpump i gul plast och en turistande hallonsaftflaska från Österrike. Resan blev inte lång och när jag åter såg dagens ljus befann jag mig på en takbalkong med utsikt över bergen. Jag hörde upprörda röster och uppfångade meningar som ”vaaaarmt”, ”tre trappor utan hiss” och ”du-kan-glömma-att-du-får-bäddsoffan-själv”. Plötsligt förändrades dock stämningen och en trefaldig glädjekör utbrast ”Wi-Fi”! Som jag har förstått det under min resa så är detta deras Gud. Livet som viaggiatore och vagabond började passa mig. Ah, att få stå på bordet under markisen och lyssna till deras livfulla berättelser om La Spetzias gator, stränderna i cinque terre och om glassen, all denna glass som avsmakades under dagarna!  Men nu, de av er kära läsare som fortfarande följer mitt äventyr, tog det en ny vändning.En morgon började återigen ihopsamlandet av handdukar och telefonladdare. Jag hörde någon ropa inne i lägenheten: ”Vem tar Gustav?”. Jag såg mig osäkert omkring – vem var denne Gustav. Jag har inte känt till någon Gustav. Dröm om min förvåning när jag lyftes upp och pressades (något omilt) ner i ytterligare en påse till orden ”Jag har honom”. Gustav. Jag? Den stolta basilikan från Massarosa Supermarcato B4 kunde väl inte döpas om till ett simpelt Gustav! Och värre blev mitt öde. När jag trycktes ner i bagaget kände jag en omisskännlig doft sprida sig – långt värre än den en del av de formaggi kunde avge. De hade tydligen även fäst sig vid soporna som en i baksätet nu satt och kramade ömt. Dock under mer och mer irriterade protester av typen ”Exakt var tyckte han att vi skulle slänga soporna?” och ”De läcker!” och ”Släng bara ut skiten i ån!”. Efter en ganska lång stund under vilken stämningen i mitt tycke blev något hätsk så stannade bilen ett kort ögonblick, påsen avlägsnades och sedan startade bilen igen. Faktiskt med en betydande acceleration.

Efter att ha vant mig vid de toscanska bergens mjuka kullar så blev nästa anhalt något av en chock. Jag ställdes – med mina vänners limones öde i färskt minne – till min fasa på spisen! Än värre gick det för flaskan med den ädla olivoljan som varit min följeslagare ända sedan jag lämnade hylla B4. Det är svårt för mig att återge hans öde, men han föll. Föll rakt ned på det klinkersbelagda köksgolvet varvid kvinnan som nu framförde helt andra sånger än ”små citroner gula” låg och skyfflade runt en sörja av glasbitar insmorda i den ljuvaste jungfruolja. Jag förstod inte sammanhanget, men på något sätt verkar det ha varit mannens fel fast han vid det aktuella tillfället var ute och jagade parkeringsplats. Vid min sida fanns tack och lov en av deras mer rutinerade följeslagare, formaggie Arla Herrgårdsost, som kunde lugna mina skälvande blad.  Hans öde beseglades dock senare på en rastplats i Sydtyskland.Jag ska inte trötta er, caro lettore, med en detaljfull redovisning av den mardrömsresa som förde mig längre och längre upp mot den kalla norden. Vi for genom land efter land, genom tunnlar och över hav i något som upplevdes som eoner av tid av de tre som satt i det bakre sätet. Särskilt av den stackare som för tillfället innehade mittenplatsen som tydligen var ”utformad för anatomiskt defekta primater och som gör att man får babianröv!” Ingen sympati utdelades dock till den verklige hjälten vid ratten som körde 130 mil utan vidare rast och förde oss från Italien till Sverige på 23 timmar för att hinna hem till något som kallas Håkan Hellström. Uttalas med samma vördnad som Wi-Fi.

Men glädjen var stor även för mig! Vid hemkomsten till detta kalla, blåsiga land så möttes jag av en själsfrände! Ett praktexemplar av mina egna! En prima Basilico! Jag stämde omedelbart upp i en hälsningskör och njöt av att snart få höra det ljuvliga lingua italiana igen när han svarade att ”Dö grabben, ja e änna från Prima i Pattille.” Viss besvikelse men ändå infann sig igenkännandets glädje då detta Prima var en plats som jag var bekant med från min vän Arlas Herrgårdsosts berättelser.Min sommar var inte slut med detta, jag befann mig bara efter någon dag instuvad i bilen igen och upplevde några dagar med en väldigt speciell storts palmer. Var inte imponerad. Den avslutades sedan med en sista boplats där jag togs ut på detta hav jag hört så mycket om. Trösten på denna färd var en melon som lugnade mig i vågorna. Genom fönstret utspelade sig fasansfulla scener där stora fåglar slet en fisk i bitar och vid vissa tillfällen slängde sig de unga ut från båten under vilda skrik – bara för att klättra ombord och upprepa proceduren. Droppen var dock när mannen och kvinnan badade, och låt mig rodnande tillägga att de så att säga var ”barfota om stjärten”, samtidigt som den stackars hamnkapten kom. Mina tankar och mitt medlidande går till honom.En av de sista kvällarna togs jag med ut på klipporna. Inget ”barfotabad” och trots att grillen fanns på plats så undkom jag även denna gång. Jag har nu återbördats till min plats bredvid min något burduse vän från ICA Pattille. Något mer slokande, aningens sliten. Jag har fått lära mig nya saker som att ”Jag involverar Gustav lite i matlagningen” inte innebär gemytligt samspråk över grytorna utan avslitna blad och att uttrycket ”Vattna Basilikan” inte ALLS är vad man först tror utan något långt mer förfärligt. Jag ser ljust på framtiden, trots uteväxternas hånfulla ”vänta bara, HON dödar allt som växer inne!” och min Basilikaväns illavarslande ”Winter is coming!”.  Jag blickar ut över ägorna, i tryggt och säkert förvar från den Stora hunden och framförallt gnagarna utanför.

Caro lettore, om du nu finns kvar. Mitt ödmjuka tack för att jag fått förtälja min berättelse och för att du skänkt mitt öde en liten bit av din tid.

Ödmjukast

Basilikan Gustav

Ps. Aiuto - portami via! Hanno in programma di strappare il mio fogli pezzo per pezzo e me annegare in olio d'oliva a buon mercato!