Skörden och vansinnets tid
Vi talar om skördetiden. Om mogna bär, dignande plommonträdsgrenar och äpplen som skimrar i grönt och rosa och förpassar en till Edens lustgård. I början är det kontemplativt, läkande, i en stillhetens oas går man omkring och gallrar bland plommonkarten, rensar i hallonsnåren och dessutom får man vara i fred för omgivningen för man gör ju faktiskt något nyttigt. Barnen håller sig också borta av rädsla för att tvingas hjälpa till. Men i takt med att bären mognar vaknar besattheten. Ni kanske mins fabeln om Gräshoppan och myrorna? Så mycket kan jag säga – jag är inte gräshoppan. Här sjungs och spelas inte förrän vartenda svart vinbär plockats in och konserverats inför vintern. Gradvis stegras besattheten. Under en av sommarens varmaste dagar befann vi oss vid havet i en stuga vi fått låna och njöt av stillheten. Jag målade, mannen läste och i bakgrunden stod TV:n på. Ljudet från ett inslag om trädgårdsskötsel trängde igenom mina akvarelldimmor och jag hörde hur den hängslebyxklädde mannen sa: ”För det är ju viktigt att plommonen gallras, det får max vara två fingrars bredd mellan dem!” Därhemma hänger de. Försummade och inte alls tillräckligt gallrade. De kommer inte alls bli sådär söta och att köttet-lossnar-från-kärnan som hängselgubben säger! Lätt desperat släppte jag penseln och kved fram att ”Vi måste åka hem. Nu.”
Vi åkte inte hem. En av oss i äktenskapet står för förnuftet. Men väl hemma bland plommonen (och nej, här packas inte upp förrän plommonen är gallrade) drabbar nästa missöde. En gren går av. Jag står där, full av omsorg om den otacksamma frukten och så går grenen av. En stor gren, full med gröna, förhoppningsfulla kart. I det här läget spelar det ingen roll att jag redan gallrat ur och förpassat två trädgårdskorgar till komposten, det här är ju ett slöseri! Man måste ju kunna ta hand om det här. Innan middagen tvingades familjen därför äta gröna plommon med salt, för det har jag lyckats googla upp att man gör i Turkiet. Det gör man uppenbarligen inte i Sävedalen att döma av familjens reaktion. Försökte förklara att det mest är en inställningsfråga och vanesak och att man mår bra av att testa nya saker. Gick inte hem.
De svarta vinbären rinner mellan fingrarna. Vant skiljs bären från den späda stjälken. Saften är svart och fingrarna färgas vinröda. På benen bränner och sticker det av brännässlorna som växt sig meterhöga under sommaren, det är inte mycket annat som klarat sig i torkan och gräsmattan är brun och har inte behövt klippas på flera veckor. Bären är kraftiga i smaken. Det är rikt.
Fas 2 inleds och sakta men säkert stegras vansinnet. Burkar! Glasburkar! Plötsligt upptäcks en brist. Förra årets skörd är nu uppäten under året och burkarna har givetvis sparats. Men skörden är stor, burkarna tar slut! De klyftade, frysta plommonen i frysen från 2016 som skulle ätas till efterrätt hela året men som ingen ville ha måste kokas ner till marmelad för att göra plats för klyftade plommon från 2018 som vi kan ha till efterrätt hela året. Men svartvinbärsskörden är, torkan till trots, så stor att burkarna börjar sina. Bekanta rings upp med olika förevändningar medan den egentliga anledningen är att tigga burkar. I kallkällaren bågnar hyllorna av svartbjörnbärssylt (ingen människa orkar skriva svartvinbärs- och björnbärssylt från 2018 på så många burkar) och plommon-kardemummamarmelad. I frysen trängs plastglas med flädersaft som i ärlighetens namn inte skulle behöva trägas om någon frostade av frysen men det hinner man inte för man måste skära äpplen i ringar och torka i mattorken som mannen fick i födelsedagspresent men som han absolut inte önskat sig. Allt kommer gott och väl räcka till nästa sommar. Men vad händer om torkan slagit så hårt på växterna att nästa årsskörd inte blir lika stor? Kommer det räcka två år? Pulsen ökar. Och surdegen? Finns det tillräckligt mycket mjöl för att hålla igång surdegen?
Jag har en mycket förstående man. Han har under sommaren byggt en SPAltan för det lilla badkaret jag köpte på Blocket. (Från början var det tänkt att bara stå i en undanskymd vrå av trädgården, men projektet utvecklades liksom och när vi råkade sälja barnens studsmatta fick vi ju plötsligt lite mer utrymme och så blev det en SPAltan.) Han tror att det är för att jag ska kunna ligga ute i badet stilla, varma augustikvällar och titta på stjärnorna. Egentligen är det enbart för att kunna samla regnvatten. Man vet ju aldrig. Och på utrymmet bakom SPAltanen kan vi odla kål och rovor. Ungen tar ju STUDENTEN nästa år! Har vi tillräckligt med flädersaft? Testade att göra svartvinbärssaft. Utöver att saften muterade till gelé i flaskorna blev jag förkrossad över att behöva slänga skalen som låg kvar i saftsilen. Jag skulle absolut inte gå så långt som att börja snegla på våra kaninen eller tänka att det var synd att vi kastrerade hannen, men jag kan ha råkat fråga ett av barnen om han stängt in proteinerna. Den förstående mannen försöker försiktigt förklara att det finns minst 5 affärer inom 5 minuters avstånd och att matfrågan nog kommer lösa sig. Biter inte, det primitiva har tagit över.
Det kommer lugna sig, det gör det varje år. Efter en intensiv augusti kommer lugnet åter lägga sig över residenset. Mannen kommer pusta ut och barnen slipper äta omogen frukt med salt. Jag kommer njuta av surdegsbröd med björnbärsmarmelad och äppelkräm och yoghurt med mannens hemgjorda müsli. (I stundens hetta förde jag in idén om en ko för att kunna göra egen yoghurt men den idén förpassades till samma hörn som tanken med höns i kaninhägnet.) Friden kommer åter råda.
Till nästa år.
