Karins spridda tankar

På marken utanför fönstret ligger små, illvilligt hårda hagelkorn. De skulle kunna gnistra som kristaller eftersom de strukturmässigt är små isbollar men det hade krävts en gnutta solsken, något som vi inte sett skymten av sedan innan coronatiden. När man tittar på de där små kornen kan man riktigt känna hur ont de kan göra mot huden. En vass yta som rispar och sedan fyller såret med nollgradig svidande kyla – lite som grädden på moset fast tvärt om. Det blir ett krasande ljud om man trampar på dem, inte alls det där vänliga, knarrande, snart-kommer-tomen-ljudet utan mer ett du-hade-just-sönder-spegeln-ljud som en förvarning om olycka i 7 år eller tills vaccinet kommer.

Man ska ju inte vara bitter. I norr har de fått snö. Massor av snö. Blöt snö. Det är inte roligt att behöva tälta i vardagsrummet eftersom elstolparna har knäckts och vattenreserven i badkaret riskerar att frysa. Så visst – man ska inte klaga. Eller kanske lite. Man kan faktiskt behöva klaga av sig lite ibland och då är det kanske bättre att klaga på haglet än på pandemin, då är man i alla fall lite mer originell.

Sonens granne i Hongkong har också rätt att klaga. Just nu sitter nämnde son i karantän i 21 dagar med ett armband som egentligen är en digital fotboja i ett hotellrum i väntan på att få en okej-stämpel i rumpan och släppas ut till Globala studier. Lite som en praktik i vad som väntar om han i framtiden får för sig att delta i studentdemonstrationerna för återinförandet av lite demokrati i landet, men då kommer han nog få bättre mat. Just nu lever han på att beställa löskokta ägg från Seveneleven-butiken som levereras till en krok på hotellrummets dörrhandtag. Det finns många saker som kan vara värre att tänka sig, allting är relativt. Sonen har ju trots allt en ukulele som han fick i julklapp att roa sig med. Det har inte hans granne som får nöja sig med att lyssna genom väggen. Alltid finns det någon som har det värre.

Jag trodde faktiskt inte att mammahjärtat skulle känna sig lugnare med att ha sonen i Hongkong än i västvärlden, men har kommit på mig själv med att tänka att ”han är i alla fall inte i USA”. Där har de också rätt att klaga lite grann. Det är inte kul när man upptäcker att någon har stulit hela valet. Eller att presidenten är galen. Det beror lite på vilket perspektiv man har. Allting är som sagt relativt.

Det finns ju ljusglimtar också – man ska inte bara klaga. Jag skriver t.ex. på sonens tangentbord och har snott hans skärm och han kan inte göra något åt det för han sitter inlåst i Hongkong. Dessutom blir det ju lite ljusare ute av haglet. Lite sådär bitande kom-inte-ut-för-då-fryser-du-ihjäl-vitt på marken. Men jag kan i alla fall vandra runt här hemma i distansens tider och till och med glädjas åt den kvarvarande familjen som spridit ut sig i huset med tillhörande digitala hjälpmedel utan hörlurar så att man får ta del av en mix av engelsklektioner, mattelektioner och Youtubevideos om disc-golf (jag är inte säker på att det sistnämnda faktiskt tillhör undervisningen på det naturvetenskapliga programmet även om mellansonen verkar tro det). Jag kan också äta annat än löskokta ägg, i alla fall om jag är snabb - till och med Egyptens gräshoppor skulle vara imponerade av hur snabbt ett kylskåp kan länsas i coronatider.

Det finns mycket att vara tacksam för, inte minst att man får lov att klaga lite.