Den blomster tid nu kommer
Vid den här tiden är man som förälder ständigt orolig för om man är med i avslutningskommittén eller inte. (Eller var jag med i julas? Kommer ju ihåg att det var diskussion om vem som skulle vara tomte och om det var viktigt att skilja på kill- och tjejpaket men det måste ha varit förra året. Eller?) Ännu värre är den smygande känslan av att ha missat att man är SAMMANKALLANDE för kommittén. Det är sånt som gör att man uppmanar sina barn att välja en partner med ett efternamn som börjar på en bokstav i mitten av första eller sista fjärdedelen av alfabetet (absolut inte någonstans i mitten av alfabetet för där delas klassen) för att på det sättet undvika panikångest från april varje år. Oftast löser det sig med någon ansvarskännande förälder som mailar ut och styr upp inhandlandet av den årliga presentkorgen till lärarna och ansvaret för kaffetermosarna.
På gymnasiet är det lurigare. Där har föräldrarna släppt alla kontroll över barnen vilket innebär att vissa år får läraren som bäst en dunk i ryggen som tack för allt slit under läsåret samtidigt som eleverna undrar om de verkligen måste komma på avslutningen då den ändå inte betygssätts. Andra år kommer de med morotskakor där grundämnen från periodiska systemet formar ens namn i glasyr. Det är olika. I år fick jag ett halsband med en molekyl av dopamin (Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Källa:http://www.specialnest.se/forskning). Och pioner. Då tar man en bild och mins det de år som klassen kör temat ryggdunkar.
Men även de år då jag fått en dunk i ryggen så är jag ändå tacksam för dunken i ryggen. Ryggdunken visar också på någon form av uppskattning. Allting ska vara så perfekt och lyckligt på skolavslutningarna, men det medför samtidigt oro och ångest för många – kanske i en salig röra tillsammans med glädje och förväntningar.
Är du 13-åringen som har lockat håret men sedan är orolig för att vara alldeles för uppklädd, nerklädd, felklädd eller utklädd? Är du studenten som oroar dig för om du kommer hålla kontakten med kompisarna som betytt ALLT under tre år? Är du 9:an som äntligen ska slippa klassen och den roll du inte trivts med men inte kunnat bryta? Är du läraren som kommer in på arbetsrummet utan en blomsterbukett medan de andras arbetsbord ser ut som små lokala blomsteraffärer? Är du föräldern som gör high five med din dotter eftersom er kaka tog slut först på fikat? (Ok, kan ha varit jag.) Är du mamman som saknar ditt barn som inte finns kvar? Är du föräldern som mentorn presenterar sig för eftersom ”ni inte hälsat tidigare” men som du hälsat på fler gånger? (Också jag.) Är du föräldern som oroar dig för att du exkluderar någon när du tar ett gruppfoto på några av killarna i klassen? Är du högstadieeleven som undrar vad alla andra i klassen ska göra efter avslutningen och om de märker att du går hem ensam? Är du föräldern som undrar om läraren sett hur ditt barn har det i skolan? Är du läraren som undrar om du verkligen sett alla elever? Är du rektorn som snart slipper både lärare och elever och får pusta ut i några veckor? Är du eleven som springer lycklig ut i sommaren och känner att du äger hela världen?
Att se och bli sedd. Ryggdunken från en elev jag kämpat tillsammans med under året betyder minst lika mycket som buketten. Det är ok att mentorn inte känner igen mig, bara han har sett mitt barn. Förra året släpptes en duva till minne av en klasskamrat som inte fanns med längre när klassen gick ur 9:an som en symbol för att han ändå finns kvar hos dem. Det är så mycket som ryms i känslorna i skolavslutningstider, vi kan bara göra så gott vi kan och hålla om varandra under tiden.
Man blir lätt melankolisk när ”Den blomstertid nu kommer” klingat ut och det är lätt att sätta sig och se på de utblommade syrenerna och äta upp den överblivna grädden efter avslutningen (i år ca 1 liter). Och det är nog ok att känna så. Efter en avslutning kommer en uppstart på något nytt, nu närmast ett sommarlov. Njut av det och kom ihåg att se varandra.