Silvertejp, Rock n roll och en blå Saab av årsmodell -02

I´m in a band!

Igår hade vi ett Gig för jubilarer på SKF och idag ska jag lägga ut en annons för en blå Saab. Dessa båda saker förenas av det som förenar så mycket i världen – silvertejp.

Det är lika bra att få det sagt från början: enligt mig så är silvertejp lösningen på alla världens problem. Möjligen med undantaget om handlar om mat för då kommer mammas rispudding på första plats. I övrigt gäller silvertejp. Jag har aldrig fattat den där frågan ”vad skulle du ta med dig till en öde ö?”. Ni vet, Robinsondeltagare som står där taggade inför utsikten att få svälta sig och förnedra sig och släppa alla sina moraliska principer i förhoppning om att för all framtid få gå före i krogkön. Hur kan det ens vara en fråga? Silvertejp uppfyller alla de behov som kan uppstå på ön. Du kan surra ihop vindskydd som skulle kunna stå emot en tropisk cyklon, vaxa benen och inte minst täppa till munnen på irriterande medtävlare (som den gamla sloganen säger: ” Duct Tape - Turning no no no into mmm mmm since 1942”).

Och Saaben. Mammas blå Saab. Den ska säljas och detta är en kris av närmast bibliska proportioner. Hon går just nu med Bagger och sörjer i skogen (dit hon åkte med Saaben istället för med den splirrans nya leasingbilen som står övergiven på uppfarten). I annonsen står det ”endast en av de fyra rutorna sitter fast med silvertejp”. Detta faktum kommer från den gången då  jag skulle passera genom en vägbom och när jag efter att ha tagit min biljett och skulle hissa upp rutan igen kom den upp på tvären. Mycket spännande. Såg detta som ett tecken på att Saabens dagar var räknade, men icke! Silvertjepen har hållit i några månader. Att det bara är ett av fönstren som lagats på detta sätt är fortfarande någon form av mysterium.

Silvertjep har också en mycket central plats i det musikaliska livet. Ja, ja, tänker alla musiker. Det är klart att man tejpar fast sladdarna med silvertjep. Inget drar ner bandets trovärdighet så mycket som när gitarristen snubblar in i trumsetet under ”You shook me”, det är klart att det silvertejpas. Givetvis finns därför silvertejpen med casen bland telekablar, grenkontakter och andrar grejer som man kopplar in på olika sätt för att få ett stabilt scenljud. Här kommer en liten inblick i känslan sådär 5 min innan man ska gå på scen i kombination med en sedelärande historia om vikten av att ha rätt utrustning med:

Lokalen är fullsatt med festklädda, partysugna festprissar som just avnjutit en god – men kanske något lång – sittning. Jubilaren minglar runt. Stämningen är på topp. Scenen är riggad, ljuset och stärkarna utlovar en hejdundrande rockshow och instrumenten står och väntar på musikerna som laddar i logen (ofta någon form av märkligt konferensrum eller en källarskrubb). Adrenalinet och förväntningarna flödar och en av sångerskorna känner att för att vara på den säkra sidan inför ”Jump” så är det bäst att uppsöka damrummet en sista gång. Det är då det händer. Med ett lika ljudligt som illavarslande ”ritsch” spricker sångerskans läderbrallor (ok – det är egentligen plast). Ni vet, precis där rumpan övergår i benet. Inte så smickrande. Tiden tickar. Otänkbart att gå upp på scen utan läderbrallor. Definitivt otänkbart att gå upp på scen iförd läderbrallor som har en reva stor som Grand Canyon.

Egentligen finns det bara en nackdel med silvertejp. Det där extremt fästande men även kladdiga klistret finns även på kanterna av tejpen. Om man har på sig byxor som är paniklagade med silvertejp i hela rumpan så nyper liksom tejpen till i skinnet varje gång man hoppar, dansar eller överhuvudtaget rör sig på scen. Lite som om silvertejpen vill säga att ”ja – jag räddar din kväll, kom ihåg det!”. Blir lite ryckigt. Men denna fantastiska uppfinning har ändå för all framtid säkrar sin plats i Gig-väskan bredvid tamburinen, koklockan och halstabletterna.Sammanfattningsvis kan jag alltså erbjuda en fantastisk blå Saab av årsmodell -02 till rena fyndpriset, ett rock-band som gör vilken fest som helst till ett oförglömligt minne och min lösning på krisen i Mellanöstern, Donald Trump och risken för regn på studentskivan. Lösningen är alltid silvertejp. Eller möjligen mammas rispudding.