Karins spridda tankar

Promenader – dessa livets högtidsstunder! Överträffas endast av mat och spontana egenutflykter. Promenaderna kan delas in i lite olika kategorier:

VardagspromenadFöretas med fördel tillsammans med Tessie och våra mattar. Vardagspromenader kan låta trist, men innehåller alltid ett visst mått av spänning. Kanske någon kommer åka rutschkana nerför ett berg? Kanske kommer vi att träffa en älg? Kanske kommer vi gå vilse igen? Den här typen av promenader brukar vara godistäta då Tessie hoppar upp på alla stenar, faktiskt på allt som liknar en sten, och förväntar sig belöning. Jag vill inte framstå som en toffel, men hon har bestämt att jag inte får hoppa upp. Brukar vänta på marken men ändå få godis. Win-win om ni frågar mig. Nyckelord: godis, skog, kaffepaus

Korgpromenader

Börjar ofta bra med ”Bagger – ska vi till skogen?” Och sedan urartar det. Ser man korgen plockas fram så är det bara att ladda upp för en lååångtråååkig promenad som går ut på att man går några meter, sitter och glor, går några meter, sitter och glor. Jag brukar få höra att min sorgsna, deprimerade blick påminner om husses uttryck den där enda gången då han tvingades med till Ullared. Nyckelord: deprimerande

Springpromenader

Här rycker den yngre matten in. Ofta i, enligt min smak, aningen för grälla kläder som ska se ”sportiga ut”. Idag kom hon tex inramlandes i ett par överdrivet tajta byxor som borde vara förbjudna på mattar över 40 och en chockrosa väst. Överhörde lite av mattarnas diskussion:

-        Så skönt att bli av med honom en stund! (Jag ba: What?!)

-        Inga problem skulle ändå ut och springa, men tror du att han orkar?

Asså, ni förstår ju att man reagerar! Jag – som lätt kan springa uppför en bergssluttning på jakt efter en kvarglömd grillkorv! Jag – som kan löpa kilometrar för att komma ikapp dagisbarn på utflykt! Jag – som kan försvinna spårlöst som en skugga på ett sätt som skulle göra Batman avundsjuk. Skulle inte jag orka springa runt en dyig skogstjärn?

Fast det är klart. Man måste ju nosa en del först i början av turen. Varannan meter eller så. Och hon kan väl inte förvänta sig att jag ska springa uppför en backe? Då måste man uppfostra matten genom att mitt i löpsteget tvärvända och dra åt andra hållet, tillför ett visst spänningsmoment till springturer som annars tenderar att bli lite enahanda. Kan medge att för den som är oinvigd i min löpteknik kan det se ut som att jag är snudd på motvillig den första delen av turen, men ge mig bara någon kilometer med paus var tionde meter så kommer jag igång! Då är det matten som släpas efter när jag tar kopplet i munnen och galopperar slingan fram. Kan tycka att hon är riktigt seg att släpa på, hon borde verkligen jobba på konditionen.

Hur matte upplever springturen: Hur springturen egentligen är:Jag har från säkra källor hört att hon bara släpar med mig för att mötande motionärer ska tro att den flåsande, astmatiska andningen kommer från mig och inte från henne. Nyckelord: släpa på hund, släpa på matte, ring DjurensRättISamhället