Karins spridda tankar

Innan någon nu missleds att tro att inomhusmiljön består av idel syregivande och rogivande krukväxter så måste bilden nyanseras. Mitt intresse, mitt engagemang och min kärlek omfattar enbart växter som bor utomhus eller som möjligen drivits upp från start, t.ex. ekollon och kastanjer och möjligen nytillskotten pelargonsticklingar. En av våra vänner konstaterade i vintras att ”här odlas det för Kronan” och syftade på alla små ekar som spirade överallt i små glasbehållare. Krukväxter göre sig icke besvär! För att citera häxan Madame Mim i ”Svärdet i Stenen”: ”När jag med fingret blomman berör – simsalabim, den vissnar och dör!” Stor igenkänningsfaktor där. Min man tittade förundrat på de egenhändigt framodlade krasseplantorna som hotar att ta över parketten samtidigt som han konstaterar att ”det är ett under med tanke på hur kolsvarta fingrar du har så fort det gäller inomhusväxter”. Vi har inte ens fönsterbräder inomhus. Byggde i våras ihop en fönsterbänk av böcker och gamla hyllplan – men det var endast för att få plats med plantorna. Den enda fönsterplats vi har är i tvättstugan. Så här i avslutningstider kan man höra de gälla, dödsfruktande skriken från orkidén som eleverna förärat sin lärare med. ”Nej, nej, inte tvättstugan!” I fönstret där står redan skeletten av tidigare årgångars hyllningsblommor som döda symboler för ägarens oförmåga att en gång i veckan sänka ner dem i ett vattenbad. Värsta krukväxtincidenten är dock ändå den gången en kär släkting kom med en stor krukväxt översållad med små, små, skira ljusblå blommor. Som om en bit av himlen fallit ner. ”Den här (och så namnet som jag har förträngt) har glatt mig i 20 år och nu tänkte jag att den skulle få bo hos er och glädja er istället!” Min man såg hur svetten bröt fram på min panna. Neka ta emot växten? Skylla på allergi? Kom inte på fråga. Tog emot växten och bad en stilla bön att det skulle finnas likadan i sortimentet på den lokala blomsteraffären som skulle kunna införskaffas innan släkten kom på besök igen och att hon inte skulle se skillnaden. Inom en vecka hade den tappat alla blommor och dödförklarades en kort tid därefter. Jag gillar dock snittblommor.

Åter till utomhusblommorna. Där äger jag. Åtminstone när det gäller krasse som man brukar rekommendera till mycket små barn som en bra blomma att starta med då den är omöjlig att misslyckas med. Växter behöver jord och jord är svindyrt! Dessutom gillar jag att rensa ogräs. Låter kanske märkligt, men jag kommer in i ett flow, är i zonen, glömmer mat och tid och rum och ser bara det där sega gröna gräset som man kan få upp med rötterna i långa revor. Finns nästan inget bättre. Hursomhelst så följer det då med mycket jord vilket lämnar kratrar i landen. Men i våras fick jag en fantastisk gåva. Mannen kom hem med ett släplass med hästgödsel. Placerades i sandlådan (visserligen över alla mina smultronplantor men det är sådant man får ta när mannen förser en med bajs). Jag insåg ganska snart att den optimala lyckan måste vara att ha en egen gödselstack. Jag kunde ösa på med lass efter lass på mina växter – det fanns i överflöd! Misstänkte att det antingen skulle döda allihop i någon form av näringschock eller så skulle det förvandla trädgården till Edens lustgård. Brydde mig faktiskt inte, var bara inne i skyfflandet. Kratrar jämnades ut, jordnivån höjde sig åter över gräsmattan och maskarna kryllade i den feta jorden. Det är en av de gånger som jag känt mig riktigt rik. Jag kunde utan begränsning ge mina skyddslingar en bättre grogrund och det utan att känna mig skyldig för att jag spenderade semesterkassan på 50-kilos jordsäckar. Och det spirar. Och det gror.Fick mig att fundera när jag i förmiddags satt och tittade ut över U-landet (är hästskoformat) och såg hur liljorna fattade vikten av att slå ut lagom till studenten. Samtidigt, lite åt höger bakom den oklippta häcken, ligger det en stor hög med gödsel kvar i sandlådan. Lite bortglömd faktiskt, gör mig inte längre sådär euforisk, för just nu behövs den inte. Det är klart att det känns tryggt att ha en buffert – alla borde ha ett lass med hästbajs i reserv. Eller? Det är kanske så att det räckte med det jag fick för att göda blommorna, få fart på landen. Resten har varken gjort mig mer eller mindre lycklig. Jag tror att jag kan lita på att jag ändå kommer få det gödsel jag behöver till nästa års vårfix, eller så löser det sig ändå. Jag kanske ändå inte hittar fröna.

Det är rikt att ha resurser så att man kan ta hand om det man bryr sig om, även om det bara är blommor som ska blomma eller smultronplantor som ska ge bär att njuta av på julafton. Samtidigt vet jag inte om överflödet bidrar så mycket. Jag har just nu fler Stockrosplantor än vad jag kan placera ut – säg till om du vill ha. Eller krasse. Känner på mig att det finns en viktig tanke någonstans i det här resonemanget men nu ska jag ut en sväng i landet.