Jag har en stalker

Det började så oskyldigt. Tillsammans med vänner, mormor, hunden och delar av familjen hade jag fått tag på en stuga i fjällen för sportlovsveckan. Den initiala oron över att ha huvudansvar för ungarna i skidsystemet la sig snabbt då väninnan introducerade ”en fantastik app” till telefonen. Det är verkligen en fantastisk app, särskilt för presumtiva stalkers. Man ser exakt var en person befinner sig, vilken batteriprocent de har på mobilen samt, visade det sig, vilken hastighet och förmodat färdmedel personen använder sig av. Suveränt i skidbackarna. Man kan t.ex. se en liten ikon föreställande en handbollsspelare (sonen) som rör sig upp för den utritade liften i 7 km/h. Tryggt och bra. Inte lika tryggt när man lite senare ser den lilla handbollsikonen fara i 60 km/h nerför en svart backe, men man vet i alla fall vilken batteriprocent han har.
 
Man måste bjuda in folk till appen med ett SMS och jag måste ge en eloge för kritiskt tänkande till den äldste som omedelbart returnerade med ett ”Och detta är…?” Förklarade det fantastiska som skulle innebära att hans mor nu skulle kunna se exakt var han befann sig vid varje given tidpunkt. Han replikerade med ”Aha – precis vad jag önskat mig!”. Han tackade nej till min inbjudan.

På resande fot har vi dock tvingat alla i familjen att använda sig av stalkingappen – det går eftersom det är vi som betalar ungarnas surf. Bra förhandlingsläge. Det gör att man t.ex. kan ”Hitta hallen”, en lek som är vanlig i handbollskretsar om än inte alltid så rolig när det är 5 min till matchstart och man befinner sig i en förort till Prag med en usel vägbeskrivning. Då kan man se två små figurer tillsammans på kartan och eftersom det rör sig om fler personer ur familjen markeras det med en liten brinnande ring runt. Antagligen för att visa att här är det ett hett ställe där fler är samlade. Oftast tolkas det dock som antingen att det brinner i knutarna för nu har de blåst i gång matchen och ni har gått av vid fel tunnelbanestation eller för att det pågår bråk då det är mer än ett syskon inom samma riktnummerområde.

När vardagen rullar på är det lätt att glömma vad man har för olika funktioner på mobilen och vilka processer som pågår i det fördolda. På väg hem från jobbet fick jag ett SMS. (Nej, jag plockade inte upp mobilen medan jag körde, men har en sån där funktion som gör att SMS:et läses upp med en mekanisk, felbetonande röst, typ ”Du har ett medDelande från Fredrik cElander”) Det var inte maken den här gången, den mekaniska rösten ljöd:

”Mamma. Sakta ner. Du kör i 132 km/h. Du kommer att dö.”

Efter att ha tittat runt i den tomma bilen och även kastat misstänksamma blickar mot medtrafikanterna trillade polletten ner och jag insåg att jag fått en alldeles egen liten stalker. Det skrivs en del om övervakningssamhället och föräldrar som inte ger sina barn något friutrymme men jag måste säga att det skrivs alldeles för lite om föräldrar som blir stalkade av sina barn. Några exempel:

”Vad gör du på Allum?” (Innan man ens parkerat vid köpcentret)

”Kan du köpa med något gott från det stället där du och mormor är?” (Försök till smygfika på stan)

”Nu har du varit på samma ställe i 40 min! Har du tappat mobilen eller vad gör du?!” (Hittat trattkantarellställe i skogen)

Jag skulle givetvis kunna stänga av appen, blocka min stalker eller gå över i nattläge. Men det är en väldigt charmig och älskad stalker så jag låter den vara på. Jag tänker att jag hellre får små meddelanden om att köpa apelsiner när jag ändå är på ICA än att barnen inte bryr sig om var jag är, med risk för att den tiden kommer. Så jag njuter så länge jag får.