Vårrensning
”Är du lycklig nu mamma?”
Hon hänger över altanräcket och blickar ner på mig där jag knäböjer i gräset med rivsår på armarna, jord i ansiktet och en vår-yr skock med svartmyror på benen. Bortsett från svartmyrorna är jag lycklig. Jag rensar. Jag drar fram långa rottrådar av segt gräs som varje år kommer tillbaka till samma plats mellan smultronplantorna. Ibland inbillar jag mig att jag har övertaget men revorna som fegt gömmer sig under altanen återkommer ständigt, lika envetet som svartmyrorna.
I veckan var det en dam i min kommun som vann 208 miljoner kronor. Det får en att tänka, t.ex. att 208 miljoner är väldigt många kronor. Förra året kom jag fram till vad som får mig att känna mig rik, det sammanföll med att mannen kom hem med en släpkärra fullastad med hästbajs. Hela härligheten tippades i barnens övergivna sandlåda (visserligen över mina smultronplantor men sådant får man ha överseende med när man plötsligt översköljs av rikedom). Hela förra sommaren kunde jag göda trädgården med fet jord med feta maskar och jag behövde plötsligt inte bry mig om att varje tuva som rensades bort skulle ersättas med jord från Blomsterlandets dyra påsar.
Det är något terapeutiskt med att knäböja inför vårens första spirande blad och begrunda livets återkomst. Sedan sliter man upp de spirande bladen med rötterna eftersom de flesta tillhör släktet Urtica dioica och möjligen kan göra sig i en soppa. På vägen dit riskerar man dock att bränna sig vilket får mig att förpassa dem direkt till komposten utan att passera köket.
De långa, brännande revorna sträcker sig långt under jord. Ibland tror man att det inte är så farligt att man bränner sig, det kliar lite, blir några blåsor, men de går ju snabbt över. Man kan också tro att man fått bort allt, att jorden är fri från ogräs och redo att användas, men det räcker med ett litet skott, en liten tagg, ett litet blad för att man ska göra sig illa. Ogräset sprider sig. Även om det onda går över efter en liten stund så minns händerna smärtan och de kommer inte röra sig lika fritt och obesvärat som tidigare. De blir på sin vakt, granskar tvekande jorden och ser till att skydda sig. Handskarna gör det svårare att känna jordens värme.
Förra årets skörd av frön ligger omsorgsfullt sparade i små paket vikta av kaffefilter i väntan på att stoppas ner i jorden. Stockrosor, krasse, solrosor och luktärter. Luktärterna är närmast en ritual av misslyckande från år till år. De blötläggs, sås, gror, toppas, växer till sig, planteras ut och dör. Varje år ersätts de av betydligt robustare exemplar från den lokala blomsterhandeln. Till hösten plockas skidorna, läggs i kaffefilterpåsar i väntan på att få börja om igen. Fjolårets stockrosor som bäddades ner i en varm famn av hästgödsel fick ett något anabolt utseende som förde tankarna till Jack och bönstjälken. De kommer i år igen.
En del frön klarar sig, de överlever vintern. Andra behöver just en vinter för att mogna. En del blommar inte första året, de behöver tid för att kunna slå ut. Vissa behöver mycket stöttning och gödsling. En del är så känsliga att de spirar försiktigt, nästan som de ber om ursäkt för sig och att de vågar ta plats i rabatterna. Kanske är det sedan de som får de vackraste blommorna.
Jag rensar. Jag fyller på med jord. Jag låter händerna fara över rabatterna och hälsar de olika blommorna. Jag beskär rosorna för sent och antagligen på fel sätt. Jag river mig på de förvildade björnbärsrevorna som jag aldrig kommer att få bukt med så att jag ser ut som en tonåring med självskadebeteende. Jag gräver upp maskrosor med rötterna och ger dem till kaninerna i ett försök att få dem att tycka om mig. Jag rensar bort långa revor av segt gräs och bereder plats för hallonen. Jag planterar om de döda pelargonerna i nya krukor med ny, dyr jord och ber om ett under. Jag beskär lavendelplantorna hårt, på hela den stora plantan finns det bara ett enda litet grönt skott, men det räcker för att de ska få vara kvar. Jag tänker att det som river, bränner eller tar energi från det friska ska bort. Först då kan det nya växa och gro.