Bohusgraniten är varm under fötterna, solen skyms något och för tankarna till funktionen ”ta bort dis” som finns i bildredigeringsprogrammen. Vattnet är ganska högt, det går över klacken som jag tänker dyka från. De andra slänger sig oförskräckt ut från avsatsen där jag står och tittar ner på vågorna, jag föredrar det något säkrare avståndet. Fötterna känns skrovliga mot berget, det är inte bergets fel, ytan är len som en barnrumpa men mina fötter har torrsprickor, elefanthud och på vissa ställen ”saknas det liksom lite kött” som mannen förklarade när jag tvingade honom att se efter om det var en sticka som gjorde ont. Bara att han befattar sig med mina sommarfötter är ett bevis på hans ovillkorliga kärlek.
Vattnet är varmt och det finns inga maneter. Efter ihärdigt snorklande i tången lyckades jag hitta en brännis som förirrat sig in i fel temperaturzoon men i övrigt finns det absolut ingenting att skylla badvägran på. Jag tar mig ner på klacken, inte lika mycket barnrumpa här, havstulpanerna skapar en naturlig halkskyddsmatta. Skulle man ändå halka lockar man dit varenda haj i Skagerack med blodlukten eftersom de små vita kalkformationerna till och med kan skära igenom elefanthud. Fun fact: Havstulpaner är det djur som i förhållande till sin kroppsstorlek har den längsta penisen. Mina barn påpekar varje år som jag tar upp detta att det inte alls är Fun facts och att min fascination av havstulpaner är lätt skrämmande.
Denna snorkelsommar har gett mig god insyn i vad som gömmer sig i tången. Små krabbor och minifiskar i stim, några orangea havsanemoner och olika sorters tång. Något större fiskar, typ Snultror, pilar ut och in i grottor som täcks av algbevuxet sjögräs. På botten ligger kamouflerade fiskar och bara väntar på att en oförsiktig fot ska närma sig. Och spindelkrabbor. De förtjänar verkligen sitt namn och spindelfobi i kombination med att befinna sig under vatten och andas genom en snorkel rekommenderas inte. När man inte har cyklop utan istället står beredd att dyka i med tången svepandes mellan tårna gäller det att tänka bort det man vet om tångens invånare och fokusera på själva dyket.
Hejarklacken sitter på klipporna. Hejarklack är dock något missvisande, en hejarklack vill oftast peppa, stärka och i största allmänhet hjälpa någon till en så perfekt genomförd prestation som möjligt. Min hejarklack liknar mer en samling förväntansfulla gamar. Trots all den kunskap och visdom jag försökt bibringa dem kring livet i havet och på land svarar de enbart med gliringar. Tidigare idag hittade jag en 5 cm lång larv, troligen en Macroglossum stellatarum, som jag försiktigt visade min son. Han låg vid tillfället och solade med lurar i öronen och hörde inte vad jag sa, så jag placerade exemplaret på hans mage. Idel otacksamhet och uppenbarligen helt i avsaknad av intresse för naturvetenskap. Tror inte att larven kunde engelska så den förstod nog inte innebörden av orden som gastades ut under dess luftfärd tillbaka mot grönskan, men lite fint översatt var det nog ungefär ”gå härifrån”. Sonen sitter nu beredd på berget och det enda som saknas är poängskyltarna att vifta med efter mitt dyk.
Jag tar sats. Skjuter iväg med fötterna, känner huden skäras upp och drar stortån i berget. Händerna klyver vattenytan och sedan följer resten av kroppen med typ samtidigt. Näsan får en genomsköljning av det friska, salta vattnet och linserna försvinner bakom ögonlocket. Bikinitrosorna flyttar ner en fjärdedels kroppslängd men båda tjejerna verkar vara kvar i bikinitoppen. Jag når upp till ytan och tar in solens glitter och sonens skratt som mellan frustningarna förklarar att vem som en dyker under resten av sommaren max kan ha det näst sämsta dyket. Det var inget magplask, mer ett pann- bröst- mage- och lårplask som tog med sig en del av min värdighet ner i djupet.
Men vattnet är varmt, det finns spindelkrabbor att titta på och ovanför väntar en mjuk, solvarm klippa och en någotsånär ljum vind på att torka mig efter bragden. Livet är gott.