Oss motvilliga motionärer emellan
Jag skriver en 5-årsdagbok vilket betyder att jag varje kväll (eller retroaktivt 4 kvällar i följd eftersom jag glömmer att skriva) fyller i tre rader kring vad som utspelat sig under dagen. Man kan också kryssa i en liten gubbe som är glad, mitt-emellan eller ledsen beroende på aktuell sinnesstämning. Lite som inför barnens utvecklingssamtal på lågstadiet. Det som är mest slående, såhär på 4:de året, är att man gör samma saker vid samma tidpunkt – år ut och år in. Det gäller inte bara somrarna (Partille Cup, släpa barnen upp och ner för bergssidor, vara hos farmor och farfar på landet, åka båt – tryck sedan på repeat hela barndomen) utan även triviala saker som ”fredagsmys med tacos och film”. Just det är kanske inte så revolutionerande, men faktum är att det inte är särskilt ofta vi äter tacos och tittar på film men de gångerna har en kuslig förmåga att inträffa vid samma tidpunkt varje år. Mer om detta livets upprepande skeenden i ett annat inlägg.
För några år sedan var jag bra igång. Verkligen! Sprang som en gasell upp och ner i terrängen, ända tills jag blev övermodig beträffande längden på löpsträckan och likt Ikaros bestraffades för min hybris. Började göra lite ont, inte farligt, bara som om någon hade satt en kökskniv i ljumsken och vred om varje gång jag tog ett springsteg. Gick till en sjukgymnast och kom därifrån med ett papper med övningar och en knäckt självbild. Sjukgymnasten hade en praktikant på plats som skulle instrueras vilket medförde att jag fick överhöra kommentarer som ”se hur hon använder vänsterbenet som en träpåk” och ”kom och lyssna på knäna”. Man tackar och känner sig ung, pigg och fräsch.
En bra grej för att hålla i löpandet är att skaffa sig lämpliga allierade. Här har jag botaniserat runt flitigt i jakt på den perfekta springkompisen.
1. Mannen. Lättillgänglig och springvillig. Har dock en lite väl välutvecklad seghet och en brantare utvecklingskurva än sin livskamrat. Han är dock vänlig nog att anpassa sig efter min längd och fart. Han vet att om han ökar på tempot eller börja springa några steg före så vrålas det ”SKILSMÄSSA” bakifrån. Det brukar gå bra första turerna då vi ligger på samma nivå. Sedan börjar han köra intervall i backarna och då är det bara att hoppas på att han blir sjuk så att man får en chans att komma ikapp.
2. Barnen. Tre välartade ungar med ”sommarlovsträningsprogram” som man kan hänga på. Gäller då att välja rätt barn. Första gången jag tvingade med killarna ut (för flera år sedan i min gaselltid) så var jag noga med att bidra med pedagogiska instruktioner. ”Tänk på att hålla ett jämnt tempo” och ”Du ska hålla hela vägen runt”. Mot slutet av slingan hade de ett försprång på drygt en kilometer och mina instruktionsrop nådde inte ens fram.
3. Bagger. 40 kg labrador. Tycker det är jättekul med skogen! Första kilometrarna stannar han och luktar på vart enda träd. Man försöker se det som uppvärmning, joggar lätt på stället. Efter en kvarts sniffande kan han möjligen börja tänka sig att smålunka lite. Ibland får han faktiskt upp riktigt bra fart, någon form av hundgalopp. Det luriga är att han då plötsligt kan göra en skarp och mycket oväntad 90-gradare rakt in i skogen där någon kanske har tappat en macka för en månad sedan. Det fysikaliska momentet i en sådan manöver kan medföra en snabb omlokalisering till akuten.
4. Spotify. Om man nu väljer att springa själv. Upptäckte för ett tag sedan en funktion med spellistor där tempot anpassas till ens springtempo. Kanon! Man kan även välja genre. Eftersom jag gillar lite tryck i låtarna så klickade jag igång en av Heavy Metal-listorna. Om jag hade stannat upp och läst beskrivningen hade jag även sett ”run to the dark side”. Har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.
5. Tjejkompisarna. Helt klart det bästa! Senast sprang jag med en något mer vältränad väninna som försäkrade att tempot var helt ok. När vi avverkat ett varv runt tjärnen och jag återfått någon form av normal andningsfunktion så kunde hon köra ett varv till. I vettig fart. Vissa kompisar pratar väldigt mycket. Det är också helt ok, så länge man inte behöver svara. Det lurigaste är nya löparkompisar där man ska vara lite trevlig och social. De kan i värsta fall förvänta sig någon form av dialog och ställer frågor – gärna i uppförsbackarna där man redan lägger all sin energi på att fundera ut vilket träd som lämpar sig bäst att kräkas bakom.
